man lär sig att det ordnar sig, man lär sig att man klarar sig.

Det känns som att jag har blundat, och försökt tänka så lite som möjligt och bara stängt av, men jag vet att det funkar inte så. Det kommer alltid bakslag som blir ännu värre och jag tror det kom nu. Det är för mycket känslor, tankar, beslutsångest och stress. Jag försöker och vill vara positiv och känna att saker sker av en anledning men just nu känns det omöjligt..

I 3 år och 9 månader har jag alltid haft en person vid min sida, min person. Aldrig har jag öppnat mig för någon eller älskat någon så mycket i mitt liv. Jag är inte kär i den här personen längre, men jag hatar att det slutade som det gjorde för jag har aldrig känt mig så ensam och förvirrad som nu.

Det är för mycket nu.. Allt på samma gång liksom och jag vet inte riktigt vad man ska börja med. Men det första är att tacka nej till jobb nästa vecka hur dumt det än känns, men om jag lyssnar på min kropp så behövs det.