En sådan där dålig måndag, en massa måsten men ingen energi eller ork till någonting. Den går åt till att tänka och älta allting. Kliar i kroppen av tristress men ändå får jag ingenting gjort. La mig i sängen där efter jag blev bjuden på lunch och kom på att jag åker till min familj. Hem kanske det är egentligen, men det känns inte riktigt som det heller. Kliar i kroppen för jag känner mig inte hemma någonstans, för det ligger någon ångestklump där och trycker. Försöker putta bort den, men det går inte.
"Du måste våga, Frida" och jag säger "JA" och försöker, men ger upp hela tiden.
Det är så frustrerande.
Och dessutom var tåget var ersatt med buss, så jag åker till Sveg i morgon istället.
Men en sak som gjorde mig glad i helgen var när jag satt på 2:an från stan, och en äldre dam frågade om hon fick sätta sig bredvid och jag svarade "ja, självklart", hon hann inte riktigt sätta sig innan bussen körde så hon ramlade, jag hann ta tag i hennes arm och frågade om det gick bra och det gjorde det. Satt och småpratade på bussen tills hon skulle kliva av, då sa hon
- tack så hemskt mycket för hjälpen
- men det var så lite så, svarade jag
- Det var det inte för mig, fortsätt så!
Åh, små saker som uppskattas av andra!
Nu mot kvällen fick jag även ett sms av min fina mamma som ska bjuda med mig och syster till London i September. Och det uppskattas som bara den, lite saker att se fram emot är inte helt fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar