Du kan gå din egen väg

En tisdag jag bara vill sova hela dagen. Stänger av, blundar och kör på hela tiden och så kommer dom här dagarna man vaknar ur allt. Trött på ångest, trött på sjuka drömmar, trött på att känna mig utnyttjad, trött på att tryckas ner, trött på energitjuvar och mitt jäkla huvud. Känns nästan skrattretande hur jag tänkte allt, för snart 1 1/2 år sedan. Det går så fort och för varje dag som går känns allt mer och mer hopplöst. Jag kanske är ett hopplöst fall, och vad är värt då?