Lyssnar på Patrik Isaksson sorgliga låtar och gått igenom bilder. Förra hösten, och hösten innan den. När jag ser bilder från 2011 så känner jag någon slags värme, en trygghet. Jag hade någon då, som jag delade allt med. Svampplockning i skogen, ett glasäpple från Storvik och höstpromenader i Stadsparken.
Men när jag tänker efter så var det inge bra då heller.. Håkan Hellström släppte "2 steg från paradise" och jag lyssnade nog sönder "du är snart där, vid protesfarbikens stängsel & jag vet vilken dy hon varit i". Brukade ofta gråta då, för jag visste inte vad jag ville med livet och kändes som jag alltid väntade på någonting skulle dra upp mig. Rädda mig.
Det blev aldrig så.
Sen tappade bort mig själv, helt och hållet. Är borttappad nu. Ensam! Men jag vet att ingen kommer kunna rädda mig - förutom jag! Och jag blir bara besviken på mig själv att jag inte kan, vill eller försöker. Jag går och stampar på exakt samma ställe, år efter år. Vill göra saker men jag väntar bara och desto längre man väntar desto mer bitter och meningslöst känns allt. Ju mer man ser på saker och ting här i livet så inser man hur sjuk världen är. Eller vi männsikor är! Men jag vill inte vara negativ egentligen. Jag borde ha en plan för att kunna se framåt. Göra någonting bra för mig, och andra!
godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar