När dimman lägger sig så får vi se om vi är kvar om inte vi försvunnit upp i tomma luften, blivit gas

Det är egentligen en fin tid nu och om cirkus 2 veckor tar jag en lång semester. Jag klarade den här våren också, och det trodde jag inte att det skulle gå när jag fick mitt helvetes-schema på jobbet + det gamla vanliga som man ständigt jobbar med. 

I lördags fick jag en överrasknings/hejdå-fest av mina fina kollegor. Och det var så jävla fint, är så rörd och tacksam för det. Senaste månaderna har jag bara tänkt att dom tycker det ska bli skönt att jag ska sluta men det är väl mitt huvud som alltid tänker så om mig själv. Bortsett från den här våren så kommer jag sakna mina skruttungar och goa kollegor. Glad att jag hamnade där!

Och i måndags träffade jag Renata och gick igenom princip hela mitt liv lite kort sådär, jag fick gråten i halsen och tårar i ögonen och det var längesen det hände nu. Och nu på måndag är det sista gången jag träffar henne, det känns konstigt och skönt. Hon har varit så stor del av mitt liv här, i alla fall dom senaste åren. 

Ja, det är nära nu och det kommer vara så blandade känslor. Men det ska bli så otroligt skönt med en paus från allt och bara kunna få vara. Det blir fint!